Sometimes all you need is to open up
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget.
Jag vill kunna skriva i min blogg eftersom att den faktiskt är min, utan att det ska framstå som att jag är självmordsbenägen ELLER att jag vill åt folks uppmärksamhet. De är inte vad jag vill, utan bara skriva av mig.
När jag var yngre så delade jag allt på internet. Nu på äldre dagar har jag insett att det bara är tragiskt, att se små tjejer skriva att de hatar sitt liv och att de inte är värt något är i mina ögon väldigt patetiskt. Jag älskar mitt liv, jag är glad för vad jag har fått göra i mitt liv och vad jag har gått igenom. De är både positiva och negativa ögonblick.
De är tack vare mitt förflutna som jag är den tjejen som jag är idag, jag är ingen ynkrygg. Jag är inte den som ger upp efter lite motstånd, kanske den som brinner av en aning och blir mer arg innan jag inser att en motgång kan vara nyttigt.
En del av er har nog slutat läsa min text som jag skriver nu, vilket kanske är bäst. Som sagt, jag söker ingen uppmärksamhet och jag är inte ledsen. Alla får vara besviken och jag är besviken. Jag är besviken att måsta bli placerad och rankad på den plats jag befinner mig just nu. Hur gör jag egentligen för att dra mig upp sakta men säkert, hur gör man för att få uppmärksamhet? Hur gör man för att vinna den?
Du var min absolut största idol, vem är du nu? Jag vet inte ens vem du är och ändå har du stått mig så nära i snart 20 år. De gör ont att något så nära krupit så långt bort. Tynat bort. Som inte finns mer. Någon gång emellan då och då får man en påminnelse om att man är älskad och efterlängtad. Sen då? Numera är det ord som rinner ur sanden. Förr var det ord som jag lät förbli falska förhoppningar vilket ledde till att jag revs upp, hela vägen inifrån och ut. De gör ont. Ingenting som smärtar fysikskt, bara psykiskt.
Men en sak ska du veta, det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag tar på mig skulden. De känns som att du är för upptagen för att inse att saknaden är enorm och längtan efter den person jag saknar är obeskrivlig. Eller så är det jag som har vuxit och blir tagen för givet och ska klara sig själv. De gör jag. Jag är som sagt stolt över mig själv och jag är stolt över dig. Men att skapa nytt liv innebär inte att man glömmer sitt förra..
..jag älskar dig.
Jag vill kunna skriva i min blogg eftersom att den faktiskt är min, utan att det ska framstå som att jag är självmordsbenägen ELLER att jag vill åt folks uppmärksamhet. De är inte vad jag vill, utan bara skriva av mig.
När jag var yngre så delade jag allt på internet. Nu på äldre dagar har jag insett att det bara är tragiskt, att se små tjejer skriva att de hatar sitt liv och att de inte är värt något är i mina ögon väldigt patetiskt. Jag älskar mitt liv, jag är glad för vad jag har fått göra i mitt liv och vad jag har gått igenom. De är både positiva och negativa ögonblick.
De är tack vare mitt förflutna som jag är den tjejen som jag är idag, jag är ingen ynkrygg. Jag är inte den som ger upp efter lite motstånd, kanske den som brinner av en aning och blir mer arg innan jag inser att en motgång kan vara nyttigt.
En del av er har nog slutat läsa min text som jag skriver nu, vilket kanske är bäst. Som sagt, jag söker ingen uppmärksamhet och jag är inte ledsen. Alla får vara besviken och jag är besviken. Jag är besviken att måsta bli placerad och rankad på den plats jag befinner mig just nu. Hur gör jag egentligen för att dra mig upp sakta men säkert, hur gör man för att få uppmärksamhet? Hur gör man för att vinna den?
Du var min absolut största idol, vem är du nu? Jag vet inte ens vem du är och ändå har du stått mig så nära i snart 20 år. De gör ont att något så nära krupit så långt bort. Tynat bort. Som inte finns mer. Någon gång emellan då och då får man en påminnelse om att man är älskad och efterlängtad. Sen då? Numera är det ord som rinner ur sanden. Förr var det ord som jag lät förbli falska förhoppningar vilket ledde till att jag revs upp, hela vägen inifrån och ut. De gör ont. Ingenting som smärtar fysikskt, bara psykiskt.
Men en sak ska du veta, det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag tar på mig skulden. De känns som att du är för upptagen för att inse att saknaden är enorm och längtan efter den person jag saknar är obeskrivlig. Eller så är det jag som har vuxit och blir tagen för givet och ska klara sig själv. De gör jag. Jag är som sagt stolt över mig själv och jag är stolt över dig. Men att skapa nytt liv innebär inte att man glömmer sitt förra..
..jag älskar dig.
